Vaknade imorse när alarmet gick av. Pappa kom in och frågade om jag skulle fara till skolan. När jag inte svarade så började han hetsa upp sig och säga att "nu måste du fan bestämma dig någon gång. Du kan ju för fan inte vara i skolan en gång i veckan, Malin. " Översatt blir detta: "Du gör mig besviken, Malin."

Mamma är inte likadan..även om hon också kan låta så ibland. Pappa är värst. Men mamma kan såra mig..mer än pappa kan. När hon inte vill lyssna till det jag säger och vi börjar bråka och skrika om ingenting. Jag orkar inte med sådant.

Iallafall, jag gick ner och gjorde mig klar när de hade åkt..de stannade till utanför och pratade om mig för de trodde att jag inte skulle höra men jag vet.. Så, jag satt en stund framför TV:n och..well, grät..för jag orkar ju inte fastän jag så gärna vill. Men min kropp lyder inte och jag får så jävla mycket ångest och stress. Plus att jag fick mens igår så mitt ansikte är ett himmelrike för finnar.

 Klockan 9:10 väckte jag Johan och bad honom skjutsa mig till skolan, för jag vill..jag VILL och jag MÅSTE fara dit. Kom ju dock försent, men Jonas verkade glad att se mig.

Jag ska skriva om bulimi/anorexi på VeMe. För..alltså, jag vill inte nämna några namn men du som känner mig, och vet vem det handlar om förstår. Jag älskar dig. Jätte mycket. Jag är rädd om dig, jag vill kunna hjälpa dig. Men jag har ingen kunskap, och jag vill kunna säga bra saker som får dig att förstå att jag bara vill dig väl.

Det finns mycket fakta på internet som säger att det är en sjukdom, men jag ser det inte som en sjukdom...för du är ju inte sjuk. Personligen så tycker jag att det inte går att lägga "ätstörningar" under någon speciell kategori. Men vad vet jag, jag mår ju inte dåligt på det sättet. Har aldrig tänkt på det heller.

Jag mår dåligt på mitt sätt och jag...behandlar det på mitt sätt också. Problemen är ju olika..från person till person. Även om det är många som har ätstörningar så är det ju olika mellan dem. Det enda jag ska försöka få fram i min rapport är ju..hur "vetenskapsmännen" tror/vet hur bulimi eller anorexi eller w/e uppstår och hur människorna som har det tänker.

Men hur ska de kunna veta något när de aldrig har varit med om det? Hur kan de veta precis hur man mår, hur man tänker och hur man ska kunna lösa det? Jag läser en ganska intressant bok om en kvinna som har levt med anorexi. "Bli vän med kroppen & maten. En bok om ätstörningar" heter den. Inte världens bästa titel men innehållet är faktiskt bra. För mig som inte vet så mycket så är det väldigt..öh..bra fakta? Nej jag vet inte.

Jag skulle faktiskt mycket heldre höra om "du-vet-vem-du-är"s egna upplevelser. För du vill ju inte belasta andra med dina problem. Du är en sådan underbar person, men även underbara personen har problem. Och som din vän så måste..nej..inte måste..men om man inte vill lyssna eller prata om någon annans problem..då är man inte en riktig kompis. Och jag tycker inte att du är äcklig. Du är INTE äcklig. Jag har tyckt så jävla mycket om dig sedan vi träffades i 3:an. och ända sedan dess så har du varit min bästa kompis, även om du själv inte tycker så. Även om jag inte pratar så mycket om mina problem så lyssna du. Du finns alltid där.

Precis som Ida, jag älskar er båda. Ni har båda två olika personligheter men ändå så är ni mina bästa kompisar. De enda som förstår och de enda som jag riktigt vågar prata med utan att vara rädd över att ni ska bli besvikna eller tycka illa om mig. Jag vet att ni båda mår dåligt, och jag vet att ni inte gillar att dela med er av era problem.

Jag pratade med Ida igår, och hon har inte gråtit på JÄTTE länge..alltså, riktigt gråtit. Jag gråter jämnt nu för tiden. Men det är skönt, för efteråt så känns inte allt så tungt längre. Att gråta nära andra, är däremot ett problem. För då skäms man. Man ska inte behöva skämmas över något som är bra. Bra att man kan låta känslorna komma ut ur den där burken du pressat ner dem i..för det där trycket som hela tiden finns där gör inget gott. Allt gör bara ont och det känns som om hjärtat håller på att ruttna sönder, att din kropp slits upp bit för bit innifrån.

Jag ska inte hålla på att prata så mycket..men jag tror att jag behövde skriva av mig lite. Iallafall, JAG ÄLSKAR ER FÖR DE NI ÄR OCH INTE DE NI FÖRSÖKER VARA! VAR ER SJÄLVA FÖR NI ÄR DE MEST UNDERBARA PERSONER JAG KÄNNER!