Johan for idag, klockan 7:00.
Det är så skumt, jag grät. Inte så att någon såg det, men ändå.
Usch, så jävla töntigt, äckligt.

Jag blir äcklad av mig själv, att vara så jävla vek.
Blev tvungen att krypa ner hos mamma efter en stund, kunde inte sluta gråta.
Sen blev det dock lite bättre, för att Diza hoppade upp och kurade ihop sig hos mig.

Hittade föresten en gammal haiku i ett av mina gamla skolskrivhäften;

Love
Faith
Peace
Harmony

Jag minns att Bettan garvade när hon såg den, så genant!

Iallafall, jag minns att jag var borta en dag och så hade maria mitt skrivhäfte.
Och sedan så kollade jag igenom det dagen efter och såg denna lilla haiku på
ett annars tomt papper;

Ett livat klassrum,
du är någon annanstans.
Jag saknar dig.

!!!!!!!!!111111111111111111111111111111111
JAG SAKNAR MARIA ;_____;
Jag saknar Hortlax Högstadie!
Stunderna, vännerna, skratten..alla minnen.
Det känns så väldigt långt borta, som att allt bara var en dröm.

Det är så väldigt lätt nu, att se att jag verkligen älskade högstadiet, även om det var ett helvete ibland.
Men mina vänner fanns alltid där, speciellt Maria och Bettan.
Jag var borta så jävla mycket, men de kom alltid med ursäkter åt lärarna..
fast jag minns ju den gången när vi skulel ha debatt och ni skällde ut mig.
Jag ställde mig upp och gick iväg, kom aldrig tillbaka mer den dagen.

Maria sa att hon såg att jag blev sårad..egentligen så tycker jag att det var lite orättvist på det sättet ni sa det.
Men jag förstår, ni var ju oroliga. Plus att jag aldrig sa något och ni blev frustrerade eftersom att det var alltid ni som fick komma med ursäkterna. Men..jag tror också att om det inte hade varit för oss tre..tillsammans. Så hade nog högstadiet aldrig funkat. Jag hade inte kunnat ta mig igenom det utan er. Jag älskar er så jävla mycket, och jag hoppas att ni känner likadant.

Det är sant att vi knappt ser varandra nu för tiden..
Men då skyller jag bara på mig själv, för jag drar mig undan. Säger att min mage står ivägen. Vilket den gör men jag borde inte låta den styra över vad jag gör med mitt liv. Jag vill inte förlora er, eller det vi hade. Det vi har.

Vi har blivit olika, men ändå så är vi de vi var då. Rädda, men ändå starka nog att bry sig om de man älskar.
Jag mådde skit, men jag ville hjälpa Maria. Så jag försökte så gott jag kunde, även om jag hatade att vara social. Hatade skolan. Jag försökte vara där för Bettan också, men jag vet inte om hon kände det. Jag var ju en av dem som satt ner med henne i grundskolan, och pratade med henne om varför hon var så...anti..allting.

Men jag vill inte ta åt mig äran av nånting, jag mår bara illa av det. Jag är inte egoistisk och säger att WOW, allt är p.g.a. mig. Jag har nog bidragit till de dåliga sakerna också. De senaste åren så har jag ju knappt funnits där för er, för någon.
Jag skulle kunna skylla på att jag har försökt fokusera på mig själv ett tag, men det skulle vara att ljuga. För jag har inte fokuserat på någon, inte ens mig själv. Jag har bara kurat ihop mig i ett hörn, försökt avskärma mig från världen.

För vem skulle vilja umgås, eller ens ses, med en idiot som inte ens går skola. En idiot som bara sitter hemma. Ett jävla missfoster, som inte vågar visa sina känslor.