Jag skulle kunna sätta mig ner och skriva flera A4 papper om hur jävla dåligt jag mår, men vad skulle det ge mig i slutändan? Det enda det är, är självömkan. Och jag vägrar tycka synd om mig själv.

Jag var på Vuxen Psyk i Öjebyn i..tisdags och mannen jag träffade där (Tommy) skulle göra en bedömning på hur jag mådde. (Och om jag mådde dåligt nog för att bli intagen) Iallafall så skulle jag fylla i olika svarsformulär som vi skulle prata utifrån efteråt, där stod det t.ex. "På en skala, ungefär hur; "Nedstämd", "Deprimerad" och "Ledsen" är du. Där fanns även "På en skala, vad tycker du om dig själv." Jag hade omedvetet kryssat för "Jag avskyr mig själv."

Eller tja, om jag ska vara ärlig så tror jag att det är så. Eller, det är faktiskt så. Jag har grymt dåligt självförtroende. Det konstiga är att jag aldrig pratar om det, aldrig. Kanske nämner det då och då för Roland men aldrig mer än så. Jag fattar inte varför jag inte bara berättar allt, om allt som gör så jävla ont så att jag tror att jag ska brista.

Jag kan t.ex. tänka såhär under helt normala omständigheter.

Malin prövar något nytt, klarar det galant och får väldigt mycket beröm.
Malin ler och är stolt.

10 sec senare.

Malin ser inte längre människorna omkring sig och smyger iväg dit ingen är.
"De säger bara så för att de ser att jag är en sån jävla idiot, äckliga Malin."

Som sagt så är min hjärna lite twisted. Det kan ju dock ha att göra med att jag har tryckt undan så mycket ångest och smärta att det har börjar pysa ut och det går inte att få stopp på det. Det blir aldrig något andrum. Och då tror jag, omedvetet, att folk kan se allt som händer innuti mig, och att de blir rädda och äcklas av att jag är så sårbar, så vek.

Jag kan knappt ha en seriös konversation om mig själv, eller det som har hänt runt omkring mig. Tommy frågade en enkel fråga om mammas cancer och jag höll på att bryta ihop. Jag trodde att det inte skulle kännas lika jobbigt, om inte jobbigare, efter nästan 8-9 år.

Jag har fortfarande häst-fobi också. Believe it or not, men det har jag. Jag klarar knappt av att gå förbi korsningen där cykelvägen mot Furulund går över Innimarksvägen. Alla minnen och de jag svek.

Malin ska vara en stark person, men den som sitter framför datorskärmen i detta ögonblick är sekunder ifrån att bryta ihop. Jag vet inte vad jag ska göra längre, jag vill vara här, jag vill leva. Men vad fan har jag att leva för?

---

Take a look at my body,
look at my hands
there's so much here that I don't understand
Your face saving promises,
whispered like prayers
I don't need them.

I've been treated so wrong
I've been cheated so long as if I'm becoming untouchable...

Well, contempt loves the silence
it thrives in the dark,
the fine winding tendrils that strangle the heart
They say that promises sweeten the blow but I don't need them...
no I don't need them.

I've been treated so wrong,
I've been cheated so long as if I'm becoming untouchable
I'm a slow dying flower
I’m the frost killing hour
sweet turning sour
& untouchable.