Den här dagen SUGER. Iaf so far.
Imorse så var den ju bra, för då var Ida här..men så fort hon lämnade huset så blev allt bara skit.
Jag ska inte kalla det...deprimerad, men jag känner mig löjligt ensam.
Jag var med Ida hela veckan, och det kan ju vara därför. Att jag äntligen börjar bli van av att ha människor omkring mig igen.

Men just nu..så har jag ett väldigt sug efter att ligga i min säng/soffan och se på film och mysa med "någon".
"Någon", som jag inte tänker berätta namnet på.

Ingen är hemma. Inte ens Johan.
Huset känns så tomt, så tyst. Nog för att jag har Diza, annars så skulle jag nog inte klara av det.

När jag spelade Shaiya, så hittade jag ett jättebra party i Mait..men när jag äntligen hade kommit upp till 88% så började några att bråka med ett annat party, och jag var den enda som dödade och jag dog..även om priesten försökte hela så gott hon kunde. Så jag skällde ut dem och lämnade partyt.

Sen när jag skulle prata med min guild så ignorerade de mig. Först så trodde jag att min text inte syntes, men det gjorde den. Så då blev jag bara ännu argare. Och när jag och Ida skulle köra pvp 10-15 så fick vi inte komma med i ett party för att vi inte var "bra nog".
Så, om man inte har dödat lika många, har inte like bra equipment eller är lika bra på pvp som de är...betyder det att man kan diskriminera folk på det sättet? Vad fan händer med människor nu för tiden.

Så nu är jag inte bara ensam, utan även arg. Och jag vill ha tårta men jag vågar inte äta för då kommer jag att gå upp mer i vikt och jag vill inte se ut som The Blob. Jag hatar ångest.

Idag har ida och jag lanat! :D Nu ligger hon dock och sover, vilket även jag borde göra.
Men ville bara berätta att jag mår FINT! Vi har skrattat hela natten så yay :]

Jag hade en sådan konstig dröm igår natt. Den kändes så verklig, som att jag faktiskt var där.
Och jag måste erkänna, det känns lite genant. För jag kände hans värme, hans andetag.
Det känns som att min mur börjar falla, och det känns..obehagligt.

Jag säger alltid åt mig själv att aldrig slappna av, aldrig låta folk alltför nära mitt hjärta. För det slutar alltid så hemskt, att mitt hjärta, även om det läker, aldrig blir sig själv igen. Jag vill inte bli besviken igen.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih! <3

Hittade den här bilden undangömd i en gammal mapp. Det finns en hel del som inte är färdigt, men jag pallar inte fortsätta på den. :'P

Lineart är inte gjord av mig, och jag kommer inte ihåg vem som gjorde den. Men färgläggning + finputsning/förändringar är gjorda av mig.

I've got a secret stalker. D:
Since it wasn't Mitch, who the fuck are you!?

Idag var en...både bra och dålig dag.
Det blev ganska mycket bråk med föräldrarna och jag tror inte att de förstod att de faktiskt sårade mig.

Men sen så pratade jag med Bjørnar och nu mår jag mycket bättre. Jävla happypill den där lurifaxen :D

Äh, spela roll. Inte fan behöver jag en kille för att känna mig behövd eller älskad.

Jag är INTE på bra humör just nu. Att jag ens bryr mig, det borde jag inte göra.
Jag har sagt åt mig att inte ta åt mig av sådana saker längre men jag antar att gamla vanor sitter djupt.

Idag var jag och Diza ute på nya äventyr. Hon käkade upp hela pinnen och det låg tusentals bitar kvar från den när vi lämnade platsen. Plus att det blåste som faaaaaen!

who is it about?

Actually, I can't remember who it was about. Probably about someone I've lost, since that's what usually gets to me.
I'd like to know who you are, though. Since not many from other countries knows about my blog.

 

I'd guess Mitch.

Jag vet inte vad det är, men varje gång jag lyssnar på den här låten så får jag en sådan hemsk känsla i bröstet. Det är inte smärtsamt, men det är väldigt obehagligt. Det gör ont i hjärtat.

Jag känner mig ensam. Jag har nästan inga vänner kvar och jag klarar knappt av att umgås med folk. Jag är redan 18 år, nästan 19. Vid den här åldern så har många av de jag känner redan en kille, klarar av skolan och har förlorat deras oskuld. Ja, jag är oskuld vid 18 års ålder. Förr i tiden så skulle det inte ha betytt så värst mycket, men nu...? Jag vet inte, jag borde inte behöva känna mig pressad att göra något alls. Men är det p.ga att jag avskyr mig själv så mycket? Stöter jag ifrån mig människor, även de som det skulle ha kunnat bli något med?

Nu när jag tänker efter, så har jag sabbat en jävla massa relationer som skulle ha kunnat hända. Att jag kunde vara så blind, så upptagen med mig själv och min lilla värld för att se att det faktiskt fanns folk som väntade.

Jag är inte bara ensam, utan jag avskyr mig själv också. Hur fan ska man kunna leva då? Bara blunda och sluta andas? Det funkar inte så. Det finns aldrig en lätt utväg. Efter så många år av ångest och helvete så vet jag att det aldrig funkar att göra illa sig själv. Även om det dämpar för stunden.
Och att ens tänka på att ta sitt liv är rent ut sagt patetiskt. Jag är patetisk. Men jag må vara patetisk och avsky den person jag är/har blivit, men jag skulle aldrig skada de jag älskar på det sättet. Aldrig.

Det känns bara jävligt hopplöst just nu.

Igår så var jag på tjejkvällen med Idahaha. Jag tror att det var den roligaste dagen på flera månader, kanske år.
Har aldrig varit så avslappnad, och jag hade inga negativa tankar. Tja, förutom att det gjorde ont i fötterna, som jag klagade om nonstop. Stackars Ida som fick stå ut med mig. :'D

Och jag vet inte om det var mina happypills som gjorde det, men jag var väldigt hyper och kunde inte sluta prata. Om jag försökte vara tyst i mer än en minut så spydde jag ut en jävla massa ord. Fy fan, så jävla jobbig jag måste ha varit. And so out of character.

<-- JAG