Jag hade en sådan konstig dröm igår natt. Den kändes så verklig, som att jag faktiskt var där.
Och jag måste erkänna, det känns lite genant. För jag kände hans värme, hans andetag.
Det känns som att min mur börjar falla, och det känns..obehagligt.

Jag säger alltid åt mig själv att aldrig slappna av, aldrig låta folk alltför nära mitt hjärta. För det slutar alltid så hemskt, att mitt hjärta, även om det läker, aldrig blir sig själv igen. Jag vill inte bli besviken igen.