Idag har jag grinat hela dagen. Från klockan 12:30 till 17:00. Inte konstant, förstås. Men mer än jag någonsin gjort.
Jag for till arbetsförmedlningen och pratade med Hanna och Micke.
När jag berättade om mammas cancer så brast det. Jag kunde inte andas, bara böja mig framåt med huvudet i händerna. Det rann från både ögonen och näsan, inte lite genant.
Kunde inte sluta.

Jag har ALDRIG gråtit så hårt, aldrig. Och aldrig har det gjort så ont i hjärtat.
Det har gått flera år sedan mamma hade cancer, men jag har inte pratat om det förens idag. Visst, man går alltid igenom sån skit konstant inne i huvudet, men jag har aldrig pratat om det, hur jag kände, hur jag känner.

Så nu har jag huvudvärk som in i helvete.

-Edit-

Jag vill också lägga till att jag har aldrig gråtit runt människor. Inte på det sättet. Visst, jag har gråtit hos mamma och med Maria, men aldrig så där öppet. Det kändes som att muren jag byggde upp runt mitt hjärta brast och allt rann ut. Usch.