Jaha, så var man tillbaka till verkligheten.
Och det känns som att vakna upp och inse att man har kommit tillbaka i helvetet.
Men allt var bara som ett slag i magen, jag kan inte andas.

Och jag känner mig patetisk och klänger mig fast. Vill inte släppa taget.
Hur kan det göra så ont, bara efter en dag? Eller är det för att allt börjar om..samma cirkel.

Jag bröt ihop, kunde inte stanna kvar. Men jag lät så kall, stötte bort honom.
Blir så arg på mig själv, så JÄVLA FEG. Allt jag jobbat för..borta. Back to square one.





Jag lovade mig själv att inte bli beroende av någon igen, att kunna stå på mina egna ben.


Jag blir så ARG..LEDSEN..känner mig idiotisk. När man väl träffar någon så underbar så ska man inte försöka förstöra det. Säga saker som det jag gör... Ugh.
Det är som att min hjärna säger åt mig att såra både honom och mig själv. Som att jag inte är värd att älska, eller att bli älskad. Men är jag det då..? Det kan man ju undra.